Varför ska det alltid vara på killarnas villkor?
Jag låter säkert jättepatetisk när jag skriver detta som mitt första inlägg. Men det är något jag funderat en del över och känner att jag vill få ut. Kanske är så att jag vill se om det finns andra tjejer (eller killar) där ute som uppfattat det på samma sätt som jag...
I alla fall:
Singel som jag är har det ju hänt ett antal gånger att man gått hem med en kille efter en kväll på krogen. Ibland med förhoppning om att det ska bli vi två. Men vad jag upptäckt vid samtliga av dessa tillfällen är att det alltid ligger på killen att avgöra om det ska bli något mer, någon vidare kontakt, och detta gör mig förbannad, och förvirrad. Varför är det såhär?
Jag vet inte om det är jag som är för blyg eller helt enkelt rädd och feg. Och jag förstår att det säkert är många som läser detta, speciellt killar, som tänker att det är väl bara att stå på sig och ta över den där kontrollen, ta första steget och så vidare... Men jag tycker inte att det är så lätt, speciellt inte om man är just blyg. Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll om man är modig och framåt, det är ändå killarna som bestämmer om, och när, man ska gå hem tillsammans, och det är även de som avgör om det ska bli något mer.
Är det kanske så att vi tjejer ofta går hem med sådana vi kan tänka oss bli våra framtida pojkvänner, medan killar kan gå hem med vem som helst och det är på så sätt detta problem uppstår?
Givetvis har det hänt att jag gått hem med någon jag inte vill ha som min pojkvän. Men ärligt talat så har jag känt av den här tendensen även då. Det är fortfarande killen som bestämmer om han vill ses igen. Man har inget att säga till om, förutom att man kan tacka nej till att ses igen...
Men vid de flesta tillfällen får man inte den frågan, utan bara ett "Vi hörs." från honom. Jo visst..det kommer vi nog göra eftersom vi inte har varandras nummer..
Det har nog aldrig hänt att jag ens känt att jag har haft "lov" att fråga om vi ska ses igen. Jag skulle kanske inte vågat ändå, men man vågar ju ännu mindre när man känner att man inte "får".
Känns sjukt att jag skriver om att "vid de flesta tillfällen".. det ger ju mig ännu mer krut till teorin om att killar går hem med vem som helst.. Kan man på något sätt identifiera de som vill något mer än bara en natt? Så man vet hur man ska undvika de andra. För ärligt talat är jag trött på dem. Det låter ju som att jag träffar någon att gå hem med varje helg, men så är det inte riktigt.. Men jag har varit singel i snart två och ett halvt år, så man är ändå något av en veteran inom singelvärlden vid det här laget. Dessutom ser man ju kompisar som har samma problem som jag. Trots det har jag ju tydligen inte lärt mig reglerna för hur man ska bete sig, eller är det det jag har?
Så, har vi tjejer nån sorts nedärvd, genetisk egenskap som stoppar oss? Nån sorts spärr som gör att vi låter killarna köra med oss och behandla oss som luft, eller skit? Eller är det rent av samhället som lärt oss att vi ska svansa efter som dumma fån och inte ifrågasätta någonting? Säga vad man vill om jämställdheten, men på många plan är det långt ifrån rättvist. Bara en sådan här "småsak" tycker jag sätter hela grejjen på prov. Det sitter nog så djupt rotat i oss tjejer. Vi har fått lära oss det sedan barnsben att vi inte har någon rätt. Lika löner och samma rättigheter i sammhället, visst - skitbra! Men vi kommer aldrig komma någonstans om vi inte fattar att det går mycket djupare än så...
Som sagt, är det bara jag som upplever det såhär? Är jag för gammaldags som fortfarande tror på kärlek? Finns det ens killar som blir kära, eller intresserade? Eller har "svinen" tagit över? Jag börjar ju nästan tvivla på att man kan hitta någon, herregud!
Kommentera och säg vad ni tycker. Jag vill veta! Kanske inte fått med allt så tydligt här heller, jag är trots allt väldigt trött just nu, men fråga i så fall så ska jag försöka förklara hur jag menar...
I alla fall:
Singel som jag är har det ju hänt ett antal gånger att man gått hem med en kille efter en kväll på krogen. Ibland med förhoppning om att det ska bli vi två. Men vad jag upptäckt vid samtliga av dessa tillfällen är att det alltid ligger på killen att avgöra om det ska bli något mer, någon vidare kontakt, och detta gör mig förbannad, och förvirrad. Varför är det såhär?
Jag vet inte om det är jag som är för blyg eller helt enkelt rädd och feg. Och jag förstår att det säkert är många som läser detta, speciellt killar, som tänker att det är väl bara att stå på sig och ta över den där kontrollen, ta första steget och så vidare... Men jag tycker inte att det är så lätt, speciellt inte om man är just blyg. Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll om man är modig och framåt, det är ändå killarna som bestämmer om, och när, man ska gå hem tillsammans, och det är även de som avgör om det ska bli något mer.
Är det kanske så att vi tjejer ofta går hem med sådana vi kan tänka oss bli våra framtida pojkvänner, medan killar kan gå hem med vem som helst och det är på så sätt detta problem uppstår?
Givetvis har det hänt att jag gått hem med någon jag inte vill ha som min pojkvän. Men ärligt talat så har jag känt av den här tendensen även då. Det är fortfarande killen som bestämmer om han vill ses igen. Man har inget att säga till om, förutom att man kan tacka nej till att ses igen...
Men vid de flesta tillfällen får man inte den frågan, utan bara ett "Vi hörs." från honom. Jo visst..det kommer vi nog göra eftersom vi inte har varandras nummer..
Det har nog aldrig hänt att jag ens känt att jag har haft "lov" att fråga om vi ska ses igen. Jag skulle kanske inte vågat ändå, men man vågar ju ännu mindre när man känner att man inte "får".
Känns sjukt att jag skriver om att "vid de flesta tillfällen".. det ger ju mig ännu mer krut till teorin om att killar går hem med vem som helst.. Kan man på något sätt identifiera de som vill något mer än bara en natt? Så man vet hur man ska undvika de andra. För ärligt talat är jag trött på dem. Det låter ju som att jag träffar någon att gå hem med varje helg, men så är det inte riktigt.. Men jag har varit singel i snart två och ett halvt år, så man är ändå något av en veteran inom singelvärlden vid det här laget. Dessutom ser man ju kompisar som har samma problem som jag. Trots det har jag ju tydligen inte lärt mig reglerna för hur man ska bete sig, eller är det det jag har?
Så, har vi tjejer nån sorts nedärvd, genetisk egenskap som stoppar oss? Nån sorts spärr som gör att vi låter killarna köra med oss och behandla oss som luft, eller skit? Eller är det rent av samhället som lärt oss att vi ska svansa efter som dumma fån och inte ifrågasätta någonting? Säga vad man vill om jämställdheten, men på många plan är det långt ifrån rättvist. Bara en sådan här "småsak" tycker jag sätter hela grejjen på prov. Det sitter nog så djupt rotat i oss tjejer. Vi har fått lära oss det sedan barnsben att vi inte har någon rätt. Lika löner och samma rättigheter i sammhället, visst - skitbra! Men vi kommer aldrig komma någonstans om vi inte fattar att det går mycket djupare än så...
Som sagt, är det bara jag som upplever det såhär? Är jag för gammaldags som fortfarande tror på kärlek? Finns det ens killar som blir kära, eller intresserade? Eller har "svinen" tagit över? Jag börjar ju nästan tvivla på att man kan hitta någon, herregud!
Kommentera och säg vad ni tycker. Jag vill veta! Kanske inte fått med allt så tydligt här heller, jag är trots allt väldigt trött just nu, men fråga i så fall så ska jag försöka förklara hur jag menar...
