manmanmandarin

Satt här och funderade. Läste en väns blogginlägg om att skaffa barn. Det är något vi pratat om då och då jag och hon, vart vi står i den frågan..

I sitt inlägg skrev hon att hon inte vill skaffa barn. Jag håller med henne. Av samma anledning som hon: Vem vill sätta ett stackars oskyldigt barn till den här världen? Vem vill se sitt barn behöva växa upp här? Ja, jag vet att jag låter som en lipig kärring. Men det är ju sant. Jag blir ledsen när jag ser mig omkring, och rädd. Rädd när jag ser dagens barn. De får inte vara barn längre. Och som min vän skrev "Visst, jag skulle kunna föda barn och uppfostra dom som jag vill men är inte det jävligt taskigt.(tänk om dom blir mobbade för att dom inte har rätt Bratz)". Det där har jag tänkt ofta. Ta det här med mobiler tex. nu för tiden ser man ungar i typ sex års åldern springa omkring med senaste modellen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det är rätt sjukt. Och jag skulle inte vilja ge mina barn mobiler så tidigt. Men, som sagt skulle de antagligen bli mobbade.. Jag vet inte om det är för att vi inte hade mobil när vi växte upp, men jag tror inte det.. det handlar inte om att jag skulle vara avundsjuk eller så, det handlar om att jag är orolig för att barn inte får vara barn längre.
Titta bara på unga tonårstjejer.. Tjejerna i 14årsåldern ser ju ut att vara runt 25! Så var det väl ändå inte förr? Den hetsen om att vara snygg och gå omkring i det senaste modet..alla dessa j*vla ideal. De är barn! Kan de inte få forstätta med det? Jag är livrädd över tanken på hur det kommer se ut om ännu några år. Man hör ju redan om barn, mycket yngre än 14, som vill banta..shit.

Jag låter säkert gammal när jag skriver såhär, om förr i tiden osv.. jag är inte gammal, fyller 22 i år. Men jag tror att jag hör till den sista generationen som fortfarande fick lov att vara barn. Ändå klarar vi oss utmärkt med den nya tekniken och sådant, man behöver inte vara född med det för att hänga med, tvärt om, tack vare att internet och mobilerna inte slog igenom förrän vi var relativt gamla, har vi nog klarat oss.
Vi tillhör den sista generationen som vet hur man skriver en skoluppsats utan att använda förkortningar för vartannat ord, vi lärde oss skillnaden. Jag använder förkortningar på internet och i sms, precis som de yngre, skillnaden är att jag vet när det passar sig och inte..

Så, svaret blir nog nej. Just nu känner jag inte att jag vill skaffa barn. Det är synd bara att samhället uppfostrar oss att tro att man är misslyckad om man inte skaffar man, barn, villa och volvo.
Det börjar ju i och för sig ändra sig, det är accepterat att skilja sig nu. Men man måste ju ändå varit gift någon gång för att vara lyckad som kvinna.. dubbelmoral så att det står härliga till!

Min mamma var 24 när hon fick mig. Det är två år dit för mig. Hon var dessutom 22 när hon gifte sig, där är jag nu. Men nej tack, jag står över. Gifta mig kommer jag säkert att göra någon gång, men inte än. Och barn, ja, det lär nog mycket till för att övertyga mig där..

Min väns blogg
 
 

- Varför känner man sig ensam och övergiven?

- Varför känner man sig värdelös, ful och tjock, även fast man egentligen inte borde klaga?

- Varför känner man att allt är hopplöst, även fast man vet att det inte är så farligt om man skulle tänka efter?

- Varför känner man att ingen bryr sig, även fast man egentligen vet att de säkert skulle göra det bara man talade om hur man känner?

- Varför tycker man så synd om sig själv när man vet att det finns de som har det så mycket, mycket värre?

-Varför kan man inte bara vara nöjd åt det man har, det finns ju egentligen inte så mycket man kan göra åt det.

Och varför, varför kan man inte känna annorlunda. Varför kan inte hjärnan få känslorna att ändras, man vet ju att allt bara sitter i huvudet. Det är ju egentligen inte så farligt. Men varför känns det så då? Varför mår man så dåligt? Varför känner man sig ledsen och nere precis hela tiden? Jag vet inte, men någon borde tala om det för mig.

Har ni varit ute på en porrsite nån gång?
Jag är ingen porrsurfare i vanliga fall. Men man måste ju medge att man blir lite nyfiken på vad som finns ibland. Så en dag tänkte jag att jag skulle kolla runt lite vad som fanns, göra lite research, eftersom jag funderat på vad det är som folk tycker är så upphetsande med det.

Till min förskräckelse fanns det jävligt mycket konstigt.. Det kanske man i och för sig kunde förvänta sig... Men nu menar jag sjuka grejjer. Till exempel hittade jag massor av filmer där tjejerna ska verka bli våldtagna... Filmer med namn som "Drunk teen forced to fuck". Speciellt det där med fulla tjejer som tvingas verkar j*vligt populärt. Jag klickade inte på dessa filmer. Men vad man såg på bilderna så verkade det mest vara tjejer som spelade fulla och låtsades vara tvingade... Tur, men ändå...Bara den grejjen med att spela in sådana filmer.. Filmer där killar tvingar tjejer till sex. För det är ju det som det handlar om. De låtsas att de är tvingade, de skriker och säger nej, tills de tydligen, av någon anledning, ändrar sig och istället stönar och tycker om det.

Vad är det som är så upphetsande med att se en tjej lida? För det måste vara det det handlar om? En fråga om makt antagligen.. Inte konstigt att det sker fler och fler våldtäkter.. Inte konstigt om unga killar får bilden av att tjejer vill bli tvingade till sex... Snacka om att ge dem en konstig kvinnobild. Det är sjukt.

Det finns mycket mer att säga om porrindustrin. Men jag orkar inte gå in på det. Det finns för mycket. Detta var bara en liten del av det jag reagerade på när jag gjorde min research.
Man kan inte bli annat än illamående. Jag kan verkligen inte fatta vad som skulle vara upphetsande och sexigt med unga, fulla tjejer som blir tvingade till att ha sex. Är det bara jag?

Jag låter säkert jättepatetisk när jag skriver detta som mitt första inlägg. Men det är något jag funderat en del över och känner att jag vill få ut. Kanske är så att jag vill se om det finns andra tjejer (eller killar) där ute som uppfattat det på samma sätt som jag...

I alla fall:

Singel som jag är har det ju hänt ett antal gånger att man gått hem med en kille efter en kväll på krogen. Ibland med förhoppning om att det ska bli vi två. Men vad jag upptäckt vid samtliga av dessa tillfällen är att det alltid ligger på killen att avgöra om det ska bli något mer, någon vidare kontakt, och detta gör mig förbannad, och förvirrad. Varför är det såhär?

Jag vet inte om det är jag som är för blyg eller helt enkelt rädd och feg. Och jag förstår att det säkert är många som läser detta, speciellt killar, som tänker att det är väl bara att stå på sig och ta över den där kontrollen, ta första steget och så vidare... Men jag tycker inte att det är så lätt, speciellt inte om man är just blyg. Men jag har en känsla av att det inte spelar någon roll om man är modig och framåt, det är ändå killarna som bestämmer om, och när, man ska gå hem tillsammans, och det är även de som avgör om det ska bli något mer.

Är det kanske så att vi tjejer ofta går hem med sådana vi kan tänka oss bli våra framtida pojkvänner, medan killar kan gå hem med vem som helst och det är på så sätt detta problem uppstår?

Givetvis har det hänt att jag gått hem med någon jag inte vill ha som min pojkvän. Men ärligt talat så har jag känt av den här tendensen även då. Det är fortfarande killen som bestämmer om han vill ses igen. Man har inget att säga till om, förutom att man kan tacka nej till att ses igen...
Men vid de flesta tillfällen får man inte den frågan, utan bara ett "Vi hörs." från honom. Jo visst..det kommer vi nog göra eftersom vi inte har varandras nummer..
Det har nog aldrig hänt att jag ens känt att jag har haft "lov" att fråga om vi ska ses igen. Jag skulle kanske inte vågat ändå, men man vågar ju ännu mindre när man känner att man inte "får".

Känns sjukt att jag skriver om att "vid de flesta tillfällen".. det ger ju mig ännu mer krut till teorin om att killar går hem med vem som helst.. Kan man på något sätt identifiera de som vill något mer än bara en natt? Så man vet hur man ska undvika de andra. För ärligt talat är jag trött på dem. Det låter ju som att jag träffar någon att gå hem med varje helg, men så är det inte riktigt.. Men jag har varit singel i snart två och ett halvt år, så man är ändå något av en veteran inom singelvärlden vid det här laget. Dessutom ser man ju kompisar som har samma problem som jag. Trots det har jag ju tydligen inte lärt mig reglerna för hur man ska bete sig, eller är det det jag har?

Så, har vi tjejer nån sorts nedärvd, genetisk egenskap som stoppar oss? Nån sorts spärr som gör att vi låter killarna köra med oss och behandla oss som luft, eller skit? Eller är det rent av samhället som lärt oss att vi ska svansa efter som dumma fån och inte ifrågasätta någonting? Säga vad man vill om jämställdheten, men på många plan är det långt ifrån rättvist. Bara en sådan här "småsak" tycker jag sätter hela grejjen på prov. Det sitter nog så djupt rotat i oss tjejer. Vi har fått lära oss det sedan barnsben att vi inte har någon rätt. Lika löner och samma rättigheter i sammhället, visst - skitbra! Men vi kommer aldrig komma någonstans om vi inte fattar att det går mycket djupare än så...


Som sagt, är det bara jag som upplever det såhär? Är jag för gammaldags som fortfarande tror på kärlek? Finns det ens killar som blir kära, eller intresserade? Eller har "svinen" tagit över? Jag börjar ju nästan tvivla på att man kan hitta någon, herregud!
Kommentera och säg vad ni tycker. Jag vill veta! Kanske inte fått med allt så tydligt här heller, jag är trots allt väldigt trött just nu, men fråga i så fall så ska jag försöka förklara hur jag menar...

Här tänkte jag börja blogga lite om mina funderingar kring livet och frågor som dyker upp i huvudet då och då..

enjoy!
och kommentera gärna.

japp